Ikväll får katterna väldigt mycket kärlek. Tidigare idag hämtade vi hem Dixies aska från veterinären.

Det var väldigt jobbigt när folk fick komma in med/hämta sina hundar så får höra här är lilla Dixie och så får vi en liten kartong i en blå påse. I en tusendels sekund kändes det som om att det inte hänt att hon skulle komma skuttande ut som vanligt, sedan ger mamma mig påsen och jag dör på insidan. 

 Jag verkligen försökte att inte gråta men vad spelade det för roll, jag stod där utanför och trodde verkligen att jag lyckades att inte gråta ögonen ur mig, så stryker jag handen över kinden och den är alldeles blöt, jag grät tårar som inte kändes, kanske för att det gjorde så ont på insidan.

Gick och satte mig i bilen medan mor och far pratade med veterinären om den andra hunden Izzie, Dixie fick ligga på samma plats som hon gjort när vi for ner med henne, det kändes bara rätt.

Jag kunde inte titta på lådan hon låg i, utan satt och blåstirrade ut genom fönstret. Hela tiden kunde jag känna hennes närvaro, men när jag sträckte ut handen för att klappa henne så kände jag bara hård kartong.. Saknaden är så stark att den är en fysiskt smärta, det gör så ont i kropp och själ.

Det jag kan glädja mig åt är att hon inte lider mer, det är det enda som spelar någon roll. Att det sedan känns som att jag håller på att gå sönder gör mig ingenting, det enda som betyder något är att mina djur inte lider.

Huga Mysan är sur och har fullt med tårar i pälsen stackarn, men hur skulle jag klara mig utan de små djuren? 

De finns alltid där, jag har aldrig kunnat tala om verkligen allt för någon och djuren kan inte skvallra. Även om de inte förstår vad man säger så känner de att man mår dåligt och de kommer liksom för att kolla en och se så allt allt är ok.

Det är verkligen terapi för själen att ha en hund eller katt i knät och man får bara krama och klappa dem. När man är sjuk så kommer de och värmer en, är man ledsen så lägger de sig i knät och tittar på en, det känns som att de ser på en och säger att allt är okej.

Haha knäppa mig som pratar med djuren, jag pratar nog med dem mer än med människor (kanske för att jag får vettigare svar). Jag kommer bli en galen kattant! 

Djur är så ärliga, de ljuger inte om vad de tycker om en människa, de känner vad folk har för mentalitet, och ofta när det kommer folk så kollar jag på katterna hur de reagerar, och är de reserverade mot människor så blir jag det med.

Musse tycker verkligen inte om vissa killar, jag vet inte vad som har hänt honom, om det blev när han var liten och vi hade ett pucko här som inte var så snäll mot honom (inte accepterat). 

Eller om det sträcker sig ända tillbaka till den alkoliserade mannen som hade honom och Mysan.

Huga, jag vet inte hur länge det kommer göra så ont som det gör, jag är bara glad att jag slipper vara ensam, Dennis och min familj har varit ett otroligt stöd när jag brytit ihop,och min otroliga vän Andreas som varit en supervän när jag inte vetat var jag skulle vända mig med mina tankar. Ett otroligt stort tack till er alla som står ut med mig och förstår hur det känns, jag älskar er!   

Sitter och ser på tv, orkar inte titta på alla komedier som går utan tittar troget på tv4 fakta där alla program om mord och polisutredningar är vid den här tiden, jag vill verkligen bli polis, synd att jag inte kom mig för att fixa allt som behövdes för att söka i år, men som sagt nu när jag tränar och försöker må bättre så det kanske är smartare att söka senare, när jag har mer kött på benen och bättre fysik.

Ska ta och sova, ska kliva upp imorgon och förhoppningsvis orka ta mig ner till älven och fota lite, försöka skingra tankarna. Det är inte bra att gå hemma och inte ha något att göra, jag vill inte vara ensam med mina tankar. Jag vill känna att jag bidrar med något och göra någon nytta. 

Godnatt alla där ute, ta hand om er och varandra