För min egen del så finns det inget värre än den dagen man mister ett djur, att veta att man ska  åka in med djuret och att det inte får följa med en tillbaka hem. Idag är en sådan dag.  Vår äldsta katt Frans ska få somna in, han har betett sig konstigt väldigt länge och har börjat göra inne jämt han verkar inte vara riktigt frisk. I flera dagar har det bara känts som en ond tanke som dykt upp men idag när jag gick ned för att säga adjö och bar honom till buren, då kändes det alldeles för verkligt. Jag sa samma sak när Fannie somnade in att det kändes som att hon visste, samma känsla fick jag idag med Frans. I vanliga fall låter han ingen bära runt på honom någon längre stund men nu kunde jag hålla i honom hur länge som helst han protesterade inte en enda gång. Jag tror de vet så mycket mer än vad vi gör. 

Det är hemskt hur man börjar tänka , när jag höll honom i mina armar för sista gången någonsin så mindes jag allt som varit så underbart och speciellt med honom, och att jag aldrig får se eller höra de sakerna igen. Han som precis lärt sig att det var okej att komma in hos oss här uppe och äta, att han inte behövde vara rädd.  Det gör så ont att känna att världen är så orättvis mot ett litet liv.

Nu är klockan två och det är nu han skall in till veterinären, jag klarar inte av att sitta här längre så jag ska gå ut en stund kanske vinden kan torka mina tårar, det känns både  rätt och fel att jag inte följde med in, rätt för min egen skull för jag klarar inte av att se ett liv försvinna . Fel mot honom för jag borde vara där. Men för min egen skull och för att jag inte ska gå sönder mer så valde jag att stanna hemma . Jag kommer aldrig glömma dig Frans och jag älskar dig så otroligt mycket, min lilla skygga skugga. Nu får du äntligen träffa din lilla änglabror  som du älskade så mycket. Säg hej till alla dina vänner du träffat under åren och om du vill så får du jättegärna spöka för oss så jag vet att du fortfarande finns någonstans <3  Älskade lilla hjärta, du fattas oss.