Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag vet bara att jag måste få ventilera lite. Har haft en fruktansvärd dag, kom iväg i tid och kom i tid till jobbet (det var inga problem då jag knappt fått sova något).

Hade lunch vid ett och timmarna innan var en mardröm. Blev bara tröttare och tröttare, var ju tvungen att hålla skenet uppe och försöka intala mig att jag var pigg men på lunchen åt jag bara snabbt och sedan ställde jag klockan och lade mig i soffan, tvärsomnade! Vaknade 13 minuter senare och klev upp och började jobba, det kändes lite bättre, men huvudvärken och den tunga känslan i kroppen var kvar. 

   I slutet av dagen fick jag köpa med mig en glass som jag fick sitta och ge mig själv frostskador i mun och hjärna med för att hålla mig vaken hem.

Hemma blev det bara värre och värre, fick i mig lite mat och drack lite vatten sen började det snurra för ögonen, prismor och blixtar hit och dit... Suck...

En sekund försvann allt bara och jag tänkte att kanske för första gången går huvudvärken över av sig själv, men nej!  Det är som att någon helt plötsligt trycker på en knapp som gör att mitt huvud får en kraftig och mycket smärtsam våg av ondska in i huvudet och sedan är det bara att springa in på toa och kräkas. 

Sitter nu och har dimmat ner lamporna och funderar på att ta på mig solglasögon för att skärmen lyser för starkt. 

Så himla less på att ha ont, så trött på att ha en smärta som inte syns, som ingen tror på. Kan inte minnas när det sist gick en hel vecka utan att jag hade ont i huvudet. Huvud och mage, de två saker jag önskar att jag kunde leva utan!

Hoppas att den kvinnliga läkaren som jag ska träffa tar mig på allvar och inte som de andra jag träffat som har tyckt "Här ät mer piller, it's good for you!"

Har ju gjort skallröntgen en gång och den visade inget, men det finns ändå ingen bra förklaring på  varför jag har så ont, vill bara få ett slut på det, vill vara normal, jag vill må normalt!

Nej nu ska jag försöka sova, det kan ju bli roligt! 

Sitter och kikar på snygga tårtor som man kanske skulle försöka sig på att göra, inser att jag inte har sugarpaste eller nåt annat som krävs så imorgon blir det nog en vanlig gräddtårta som jag hoppas kommer duga till min lilla gubbe som fyller år. 

Mysan tycker tydligen att Maria Wern är intressant då hon sitter framför tvn och hoppar emot den när hon ser något som tydligen går att jaga.

Vet verkligen inte vad det är med mig nu, det går lite lättare att vakna på morgonen men istället måste jag sätta mig mitt på dagen och då är det nära att jag somnar. Har ont i huvudet konstant och med värktabletter blir det bara lättare en stund det går inte över helt. 

Vill inte vara ute och träffa folk, har dragit mig undan nu och jag ber om ursäkt för det, men jag orkar inte hålla humöret uppe när det onda inte syns fysiskt. Ingen ser att jag har ont i magen eller huvudet och då tror de automatiskt att allt är bra och att jag orkar lika mycket som vanligt. Men det gör jag inte, jag är lättretlig, känslig mot allt, ljud och ljus och jag är på sån tråkigt humör att jag inte vill utsätta andra för det när jag inte orkar prata så mycket. Det känns lättare då att bara låta bli helt, annars blir det max en kvart där jag bara svarar sporadiskt och egentligen inte är så engagerad i samtalet.

Bläh vad dystert det blev, nej nu ska jag gå coh lägga mig och kliva upp tidigt imorgon! På torsdag och fredag ska jag ju jobba på Coop så då måste jag ha mig upp i tid, så dags att öva!

Ha det bra alla ni!

Idag har det varit en såndär lång dag, den började riktigt dåligt, men sedan blev det bättre. Elin med lille Alexander kom och de, mamma och jag gick ut på en promenad. Sedan vaknade Dennis och vi for till Timrå och tränade på Hälsohuset. 

Riktigt kass tid att åka dit runt femtiden, en massa "yngre killar" (haha i min egen ålder) var där och bredde ut sig på alla maskiner, tittade på en när man försökte gömma sig i ett hörn och man tänkte liksom nä men titta på nåt annat, typ den där muskeln du stått och pumpat de senaste 15 minuterna.

Väldigt få maskiner lediga när de var flera gäng på 5-7 killar som bredde ut sig i en ring för att kolla när en annan kille tar ut sig totalt på någon maskin. 

Lilla jag som inte tar så mkt plats och inte syns så mycket ville inte fråga om skiten var ledig eftersom de bara hängde på den så jag stod och såg konstig ut tills jag insåg att det finns en övervåning och jag går upp och hetsspringer på löpbandet.

Kommer hem och känner att jag inte riktigt är nöjd med dagens insats även om jag inte borde ta i så mycket när jag är sjuk. 

Vi gjorde i alla fall en sjukt god kycklingwok med kokosmjöl och en massa ingefära och då missade jag Idol första gången så jag tänkte "ja men jag ser det väl sen då" och så åt vi. 

Jag smetade på en sån där ansiktsmask som är svart och som torkar som man drar bort och som gör så in i norden ont, huga! Men bra det är den, det tycker jag verkligen. Huden blir så len och röd och öm efter man dragit bort den och det är så skönt att kleta på min underbara ansiktskräm aquasorce från biotherm, helt underbart!

Nu när jag började skriva detta inlägg insåg jag att jag ännu en gång höll på att missa idol, missade visst en kvart av programmet så det tar vi igen i reklamen på tv4play.

Åh nej, nu blir jag sådär hungrig igen!!! Måste nog äta lite mer wok ^^

Hejhopp!

Varför är  det jag som blir lidande när andra inte kan hålla vad de lovar. Säger man en tid, då håller man den tiden. Särskilt då jag vet att personen i fråga inte har ett enda jota på sitt "schema" som är viktigare. Eller ju det finns ju en sak som är viktigare än allt det, personen själv. Att vara så självisk är något jag inte kommer kunna förstå så länge jag lever...

När jag sedan ledsnar på att vänta varenda gång och gör saken själv får jag bara skit, då är inget bra jag kunde ju ha väntat... Nej det kan jag inte, för vet du vad? Jag har växt upp med mottot "om du måste tjata för att få något gjort, då är det bättre att du gör det själv" för uppenbarligen prioriterar inte den personen dig och det du behöver hjälp med...

Jag är så trött på att jag är så vek och inte säger ifrån så folk fattar. Man kör inte med mig. 

Jag vet inte hur folk uppfattar mig, men jag vill tro att jag är en sådan som sätter andra före sig själv, och ibland undrar jag hur länge jag ska orka göra det när personerna bara tar och tar. Energisugare!!

Skulle behöva åka långt bort, där inget påminner om alla måsten och där jag bara kan få bli omhändertagen...

Jag vill bara säga en sak, håll vad du lovar, annars kommer jag sluta lita på dig helt!

Fick för mig att jag skulle ta och lägga upp lite bilder. Denna resa att bli blond började jag i januari typ. Min sidecut har följt med mig för jag trivs verkligen med den. Så här är några bilder (väldigt få) på min blonda resa. 

  Innan jag började med slingorna på John Bauer som förstörde mitt hår. Tjejen drog bara upp "öglor" dvs hon drog inte ut håret helt ur slinghättan, och med mitt långa hår så gjorde det ju att topparna låg kvar unde hättan och blev uppdragna med nästa slinga och sedan skulle hon kamma ut allt det och då blev det ju helt åt helvete.  Håret gick av, inte av blekningen men av hennes hårda behandling, jag hade tre stycken som försökte hjälpa till med att kamma ut trasslet, två elever och en lärare och så jag själv då. Huvva. 

Sedan var jag ju rödhårig ett tag, och just på detta foto hade jag slutat underhålla färgen och låtit färgen blekna. Sedan lade jag i en avfärgning, colorB4 heter den och den är riktigt bra för att vara "affärsköpt".

Detta är reslutatet efter avfärgningen. Sedan gjorde jag slingor, de blev rätt blaha så jag gjorde ju såklart det man inte ska göra, kleta blekning i hela håret. Som frisör vet jag vilken synd det är, men som "civil" vet jag att det har alltid fungerat för mig att bara göra så"

Detta är resultatet av endast blekning, inget silverschampoo eller inpackning. Ser rätt gult ut i vissa ljus men rätt bra ändå.

Och detta är efter silverschampoo och silverinpackning.

Har lite fix kvar, ska komma tillbaka till min egna färg, sen får vi se hur länge jag orkar med den :P

Jaja nu vte ni iaf vad mitt hår har haft för sig i år!

Vet inte vad som har hänt med mig nu, brukar alltid kliva upp senast nio då jag  inte jobbar eller har annat för mig, men nu ringer klockan vid nio och jag kan inte ens få upp ögonen, får hålla upp ett öga med handen och sedan känna mig in till badrummet sen är det bara att gå och lägga sig igen och vakna upp vid elva igen, lite mindre förstörd då. Det värsta är att jag har huvudvärk hela tiden nu, för jag kan inte sova till efter tio för då får min kropp för sig att jag sovit för länge eller är sjuk och då blir jag mosig och får ont i huvudet.

Måste försöka tvinga upp mig, även om jag bara tar mig till soffan innan jag somnar igen så är det iaf en början på ett stort fuck you till höstsegheten. Vilket i och för sig är väldigt konstigt för jag har alltid mått bäst på hösten, älskar hur löven byter färg och när vinden som blåser känns rå och kall och man äntligen får en anledning att ha jacka, vantar och halsduk utan att folk tittar snett på en!

Idag är det lördag, och jag är inte riktigt med på det. Känns mer som en måndag det skulle vara röddag på, lite såhär MEH... Är förkyld och den mystiska (antagligen en körtel) knölen på halsen har börjat spöka igen och gör riktigt ont, måste nog fara till en läkare ändå.. Skulle jag googla på symptomen så har jag väl hjärncancer... Lika bra att åka dit, bli söndeklämd och sedan få den ena penicillinkuren efter den andra som förstör min mage så jag inte kommer kunna äta på månader...

Nej nu blev det lite deppigt där och det går ju inte, nu ska jag berätta om min sjungande katt Musse!

Låg och halvsov i soffan och ytterdörren var öppen när jag hör ett ljud som kommer närmare och närmare, lät ungefär såhär "ääääiiiggggg, mmmmmvvvviiiigggg, iiiiiirrrrmmmmmmvvv", tänker va  i hela världen är det där. Sätter mig upp och in kommer en stolt kattjäkel med en stackars död trast i munnen.

Kattfan fortsätter in i köket och är påväg in i skafferiet (vars dörr den andra katten har lärt sig öppna, så den är öppen titt som tätt), jag säger NEEJ, och får tag i katten, bär ut honom med fågel i mun och håller en lång föreläsning för honom om varför vi inte vill ha in fåglar (sen kommer jag på att han är en katt).. Han tar fågeln, ser ordentligt förolämpad ut och går och sätter sig med den bakom bilen, där han börjar skrika ännu högre och fortsätter så i flera minuter tills jag går ut igen och frågar vad han vill, han tar fågeln och går iväg och sedan är det tyst.

Nu var det längesedan jag skrev lite konstiga faktan så det är väl dags för en omgång!

*Nirvana blev utslängda från sin egen releasefest*

*I ditt saliv finns en smärtlindrare som är sex gånger starkare än morfin*

*I Bhutan växer marijuana fritt och är till och med vanligare än vanligt gräs*

*Nicholas Cage åt magiska svampar med sin katt en gång. Katten kom in i hans kylskåp och åt upp några av svamparna som Nicholas förvarade där, när han upptäckt vad katten gjort så könde han sig tvungen att äta några svampar han med, "för att det vore oartigt att låta katten äta dem ensam"*

*Det finns ett pris som delas ut till folk som tagit livet av sig på idiotiska sätt*

*Att mentalt göra en sak, gör dig bättre på den. Hjärnan märker ingen skillnad om du gör den fysiskt eller bara i huvudet, kanske ska testa att tänka på några tusen situps då*

*Den bäst rankade skolan i USA har 2/3 asiatiska elever*

*Hälften av världena alla rondeller finns i Frankrike*

*Bilar i Manitoba, Canada lämnas olåsta ifall någon människa behöver skydd mot björnar*

Nu är jag lite ledig och passar på att ladda batterierna, dock så verkar det som alla baciller som folk hostat på en när jag satt i kassan på Coop i sommar har börjat bryta ut till förkylning. 

Så skönt det var att man kunde ha handskar på sig när man hanterar alla saker, pengar, varor och allt annat. Jag som är bacillrädd så det skriker om det gillar att det fanns handdesinfektionsmedel typ överallt jag tittade!

For till Birsta idag med Dennis och handlade lite gardiner, mat och annat tjoffs. Efter vi ätit lite drack jag en islatte och glömde be om laktosfritt så min mage dog ju för att uttrycka mig milt.

Väl hemma kom jag på att vi fortfarande köpt spikar för att sätta upp de fina tavlorna Dennis fick av sin pappa. Inte heller blev det en fin ram till bilden jag hittade i baracken, nåja, jag fick i alla fall en ny tandborste!

Musse kom in sju i morse och var helt nedlerad och alldeles skärrad, Dennis och jag tog en blöt handduk och tvättade av honom så gott det gick. Sedan har han legat och sovit HELA dagen, förutom en stund då han kom in i köket för att äta lite och sedan lade han sig igen. Sötnos då, alldeles slut.

Och vi trodde ju att det var en av de dumma katterna som kommer och ska bråka med våra bebeisar, men nu har vi två väldigt närgågna grävlingar som är här och rumsterar på bron och katterna blir nervösa av att höra dem springa under huset. För det är inte lite de låter när de springer omkring.

Nåja 2 av 3 katter är inne och Gibbs är ju inte så korkad att han ger sig på grävlingar.

Nej jag skulle gå och lägga mig för längesen kanske dags att göra det nu.

Idag har det gått en vecka sedan min Dixie fick somna in, det kom så plötsligt att jag inte hann reflektera över vad som egentligen hände. Dagen efter jobbade jag på som vanligt, kunde inte gå hemma med mina egna tankar utan det gick lättare att vara på ett neutralt ställe där inget påminde mig om min älskade hund. Har nu jobbat konstant och blir ledig först efter fredagen och då lär väl allt komma på en gång.

De på jobbet som vetat om vad som har hänt har de sista dagarna sagt att jag ser ut att må bättre nu, jag ler och säger att ja lite lättare är det, men det är ju inte hela sanningen eller hur? Det är inte lättare alls, så fort jag inte har fullt upp i huvudet dyker alla minnen av Dixie upp och det gör verkligen ont i hela kroppen. Att jobba så mycket som jag gjort hittills har hjälpt mig att hålla undan känslorna och jag har bara malt på och haft en autopilot på, inte tänkt bara låtsats som att verkligheten inte finns. På luncherna har jag suttit med en bok, på en vecka har jag nu läst ut tre stycken, bara för att hålla tankarna på avstånd.

På utsidan ser jag glad ut och det är det skenet jag vill ge just nu, att jag klarar detta, att det kommer bli bra. Men så känns det inte alls nu, insidan är kaos och jag vill bara skrika. Dixie förtjänade att leva många fler år.

Många förstår inte hur man kan bli så ledsen över ett djur, men jag i min tur förstår inte dem. Djur är det ärligaste vi har, de ljuger inte och de berättar vad de vill och vad de känner, sedan om människan är kapabel att lyssna eller inte är en annan sak.

Näst sista passet innan ledighet imorgon, jag stänger av känslorna, tar min ömma hals och mina rödgråtna ögon och hoppas på en drömlös natt, och det jag verkligen hoppas på är ett liv efter detta, där Dixie och alla andra vi mist lever och mår bra, just nu är det vad jag behöver tro på, att det inte tar slut när man dör.

Imorgon sitter jag och ler, på jobbet är det ett ärligt leende, jag kan vara glad på riktigt när inte saknaden blir för stor.

Älskade Dixie, måste det göra så ont <3