Kommer inte gå in på detaljer, men ajg måste som många gånger förut bara få ventilera lite.

Bor numera i Övik (eller jag har iaf adressändrat dit) till en fin lägenhet med min kille och katterna. Han bor där själv och jag är kvar i Sundsvall och jobbar.

Har längtat bort från denna stad så länge nu och trodde att äntligen blir min dröm verklig, att komma närmare Umeå och få studera till polis.

Men som vanligt när jag får upp hoppet för någonting så kommer det negativa och slår ner med dubbel kraft. 

Allt var klart, allt var bestämt, det fanns på papper.

Det skulle ordna sig och vi skulle få börja på vårat eget "lyckliga i alla våra dagar".

Allt fallerar, och när jag tror det iaf har ordnat sig för min del, så kommer nästa bakslag.

Jag sitter nu i ett tomt hus, med en madrass på golvet, mikro och vattenkokare, och allt jag vill är att få komma hem till min lilla familj i Övik, jag saknar dem så mycket, och vet inte när jag kan "åka hem" nästa gång och få träffa dem i några dagar innan jag måste ner och jobba igen.

Folk undrar varför jag oroar mig så mycket, och att jag oroar mig i onödan. Nå se hur det gick när jag för en gångs skull bestämmer mig för att vara spontan och göra det som mitt hjärta säger.

Allt var klart, vi skulle bli lyckliga. Och nu sitter jag i mörkret och är olycklig alldeles ensam för att jag inte kan flytta upp till min familj.

Men jag ska väl inte klaga, jag har alltid varit lyckligt lottad, det mesta har gått bra för mig.

Jag hoppas bara det vänder, att jag inte ska ha något kvar att oroa mig för, att jag får komma hem!

Det jag inte förstår är hur man kan sitta och leka så med andra människors liv, att en människa som ska hjälpa till att se till så att en annan människa ska känna sig behövd och få leva ett värdigt liv bara efter EN dag kan tvärvända så i sitt beslut och verkligen haverera allt som vi försökt nå.

Jag hoppas att karma slår till så hårt mot denna människa!