Jag har alltid haft livliga drömmar, de knäppa som jag kommer ihåg skriver jag upp ifall jag någon gång skulle vilja utveckla dem till typ en novell eller roman.

Sedan är det de drömmar som kommit allt oftare, drömmarna om de som lämnat oss..

I flera år har jag drömt att en eller flera gånger har vi åkt till min mormors (Momma<3) hus för att titta till hus och trädgård. När vi går in i huset möts vi av doften av nybakade kakor, och Momma står där och klagar på att vi är sena.

Jag börjar alltid gråta i drömmen för jag blir så förtvivlad för jag vet att hon är död men samtidigt så otroligt glad att jag får prata med henne nu när jag växt upp. Det är så mycket jag vill säga till henne men jag hinner inte prata om allt för det händer så mycket omkring oss, eftersom flera ur min familj också är där så vill de ju också prata med henne. Men Momma har inte tid med allt för hon kommer bara tillbaka några timmar om året och hon vill laga mat och hänga upp nya gardiner. 

Allt går så fort och så plötsligt så löses hon upp och försvinner i vinden. Sedan går vi hem och väntar på att hon ska komma nästa år..

Jag förstår inte riktigt vad denna drömmen betyder, jag har haft den så många gånger. Alltid kommer vi hem till henne, men varje gång pratar vi om saker som hänt nyss, jag berättar hur jag mår och vad jag gör och jag ber om råd. Momma svarar alltid kryptiskt men menar att jag vet bäst vad jag själv vill. Vill mitt undermedvetna säga mig något om vad jag ska göra åt mina problem, men tar form som min mormor så att jag ska lyssna?  

Hur hemskt jag än tycker att det är att vi inte fått den tiden jag önskat vi skulle så är det skönt att få prata med henne igen, även om det så bara är i min dröm. Jag som inte tror att detta är vårat enda liv hoppas på nåt sätt att detta kanske är vårat sätt att kommunicera.

I förrgår trodde jag att det var dags för denna dröm igen, denna gången var det jul.. Men vi for aldrig iväg utan istället hörde jag skall utanför huset (var nere hos mamma och pappa) och jag tittar ut och där är min älskade lilla Dixie och hon väntar på att jag ska komma ut.

Vi sitter ute på bron i världens snöstorm, jag håller på att frysa ihjäl men jag vägrar gå in för jag har min hund i famnen och jag kan inte släppa henne. Jag pratar med henne och hon lyssnar, jag kramar henne så hårt och jag kan verkligen känna hennes päls. Jag känner snön mor ansiktet, det blir blötare och blötare och tillslut vaknar jag av att kudden är dyngsur av tårar. 

Gråter nu med bara av att skriva detta, är så svårt att beskriva hur detta kändes, jag saknar Dixie och Momma så fruktansvärt mycket jag önskar verkligen att de var här nu..

Alla tårar ger mig huvudvärk, men jag var tvungen att få skriva av mig, så mycket som pågår i mitt huvud nu, saker som jag inte förstår. Att få "besök" av de som jag litar på mest kändes på nåt sätt som att det hjälpte och jag kan fokusera på andra saker...

Nej nu ska jag ta och krama Mysan och gå och lägga mig, ska jobba på Coop imorgon så måste försöka att inte se så gråtig ut.

Godnatt  <3

Den senaste tiden har jag mått så mycket bättre, inte fysiskt där har det varit kaos. Har inte varit på akupunkturen (tur att jag ska dit idag) så mitt huvud håller på att explodera, och min mage självdör lite varje dag. Men psykiskt mår jag så bra. Och jag tror att jag kan tacka de underbara människorna som jag jobbar med och möter på Coop! 

De respekterar mig, och gör jag något misstag (som alla gör när de är nya, eller bara som händer ändå) så får jag inte höra det i veckor efter, jag får konstruktiv kritik och får inte höra på omvägar att jag är opålitlig att jag gör ett dåligt jobb, när jag ansträngt mig till mitt yttersta för att ingen ska ha något att anmärka på. Vilket ofta var fallet, hur mycket man än ansträngde sig så var det alltid någon som inte gjorde lika mycket eller ens brydde sig som fick äran, man började slita mer och tillslut orkade varken kropp eller själ och magen gjorde ont varje gång telefonen ringde.

Så började jag på Coop, genast fick jag höra av många "herregud stressa inte så mycket, det gör inget att du inte får ut alla pallar idag" och "lämna lite jobb till oss också" visserligen skämtsamt men de visste inte hur mycket det gjorde för mig, att få höra att jag inte behövde vrida mig ut och in för att de skulle vara nöjda att jag dög. Det kände jag inte förut..

Det fanns tre orsaker att jag stannade kvar så länge som jag gjorde, de personerna var fröken M, herr S och fröken U. De gjorde det värt att stanna, de gick igenom samma sak, de är på många sätt starkare än mig som fortfarande kan vara kvar. 

Men det var inte rätt för mig! Jag vill inte vara där det snackas skit (om folk som inte förtjänar det) jag vill ej vara där man inte får tydliga instruktioner utan lämnas vind för våg och sedan får bara skäll för att man försökt klura ut vad som är rätt för att de som bestämmer helt plötsligt inte vet hur man svarar i telefon..

Jag är en direkt människa, jag gillar inte att prata via bud, det får mig att känna mig mindre värd. Att jag inte ens bevärdigas med deras uppmärksamhet. 

Vill ni något, kontakta mig själv!! Annars kommer jag ej att lita på er och söka mig någon annanstans.

Att man sedan på omvägar bara fick höra att man gjorde fel, gör inte direkt att jag vill komma tillbaka.

Jag har fått nog av att krusa för folk som inte bryr sig om andras välmående och som inte förstår att jag måste kunna orka med all tid utanför jobbet med.

Tack Coop Haga, ni har fått mig att tro på mig själv och hitta ett lugn, jag har på denna korta tid jag jobbat med er blivit en mycket bättre människa.

Att tillägga att jag saknar hur det var i början, och jag saknar stämningen med de underbara människor jag fick lära känna, de som brydde sig som var ärliga och som gjorde allting bättre <3 M,S,U! Tack!

Hur ska jag våga testa när det inte finns någon som säger att jag kan?

Känner mig tillintetgjord, som att hur mycket jag än anstränger mig så gör det ingen skillnad, jag är lika obetydlig ändå. Detta var meningen att det skulle vara roligt, att människor i min närhet skulle glädjas, men det enda jag får höra är att det inte går. 

Ingen säger att jag måste våga, ingen säger att jag måste chansa. 

Det är det jag tänker göra, jag kanske omkullkastar allt, det kanske blir kaos, det kanske blir det bästa jag gjort, men det viktigaste är att det är mitt! 

Det är mitt val, mitt öde och min historia.

Jag har så vitt jag vet bara ett liv och banne mig om jag bara ska sitta och grubbla mig igenom det och bara sitta och undra hur det varit ifall jag vågat...

Ni får säga "vad var det jag sa" om det går åt helvete, men jag tänker inte lyssna. Det är dags att jag tar ansvar för mitt eget liv, och hur det än går så är det min historia, och är det en sak som stämmer om mig så är det att jag inte ger upp!