Natten till torsdag var min sambo tvungen at skjutsa in mig till akuten.

Jag hade jobbat kväll och när jag kom hem så började min mage svälla ( inte helt ovanligt).

Några timmar går och vår katt Musse ställer sig vid dörren och vill ut. Jag var den enda i rummet och jag skulle resa mig ur soffan och gå och släppa ut honom. Min mage hade dock andra planer, jag skriker av smärta och kan inte komma upp ur soffan. Tårarna börjar rinna och jag skriker efter Dennis ( för Musse ville ju ut, det var det viktiga).

Nu är jag inte den som gråter och skriker i onödan så Dennis inser väl att något inte är helt okej, min mage är nu så svullen att jag skulle kunna bygga ett korthus på det, jag fick svårt att andas och Dennis hämtar Ventoline och en värktablett. Klockan halv tre på natten inser jag att det inte kommer att gå över så som det brukar, och efter jag skrikit på Dennis och kallat honom diverse namn så får han hjälpa mig på med ett par mysbyxor (jag hatar verkligen mysbyxor, men detta var ju en kris). Med patientbricka och en toarulle ( för tårarna) så går jag dubbelvikt mot bilen.

Vid varje  gupp i vägen håller jag  på att dö. Dennis försöker göra mig gladare och skämtar men det gjorde för ont att  skratta.

Vi kommer in på akuten, kommer in i ett  rum, de tar lite prover, en doktor klämmer på min svullna mage, that's it.

Får sitta där till klockan 6. Doktorn säger att eftersom proverna ser bra ut så kan de inte göra något (för han vet inte vad han ska göra, och han vet hur ont denna sjukdom kan göra, han förtsåååårrr).... Han säger dock att jag ska puscha vårdcentralen med att ge mig remisser till magröntgen, att de ska gå in med kamera och kolla hela magen och inte bara en liten bit, att de ska blåsa in luft och kolla nåt annat och en massa prover. Han säger att jag kan vara ganska lugn om det inte är blod i avföringen, är det blod så är det större risk att det är crohn's, och vad händer inte när jag kommer hem då?? blod..... Förlåt jag vet att det är lite för mycket information men jag var bara tvungen att få ur mig det, jag blev bara så less och gick och la mig, lever nu på soppdiet tills jag fått tillbaka provsvaren och min mage har lugnat ner sig.

Denna vecka har jag en massa jobb att se fram emot så jag slipper tänka på hur hungrig jag är :)

Glad måndag på  er alla :D

Idag blev det ett besök på vårdcentralen och denna gång började det faktiskt hända saker. Läkaren gjorde en undersökning och när han klämde på magen så gjorde det väldigt ont, han började då prata om Crohn's. Vilket är en inflammatorisk kronisk magsjukdom. Vilket ger ungefär samma symptom som IBS och därför kan missas. Jag förklarade att värken kommer i "skov" och ibland kan vara helt borta. Han sa att det var typiskt för Crohn's.

Cronh's kan hjälpas (inte botas) med cellgifter, och symptomen försvinner då för ett tag.

Jag ska tillbaka i maj och göra olika tester och de ska kolla med kamera i min mage om det finns något som ser annorlunda ut.

Det känns skönt att något händer, men om det skulle vara Crohn's så blir jag lite orolig. Hälften av alla med den diagnosen behöver en operation för att ta bort en del av tarmen, i många fall så fungerar allt som vanligt efteråt men det finns en risk att man kommer få leva med en stomipåse på magen.

Jag har alltid tänkt på hur det skulle vara att tvingas leva så, med en påse på magen och hoppats att jag aldrig skulle behöva det, men när de nu ska utreda mig för Crohn's så blir jag orolig och hoppas för allt i världen att jag inte ska ha det, jag vill verkligen inte ha en påse på magen.

Nu vet jag ju visserligen inte om det är Crohn's eller någon annan sjukdom eller om det "bara" är IBS, så jag borde inte bli orolig i onödan och även om det skulle vara det så betyder det ju inte att jag tillhör den delen som behöver en operation.

Nej nu ska jag gå ut med Dixie en sväng och sedan gå bort på jobbet och ge katterna mat :)