Idag har det gått en vecka sedan min Dixie fick somna in, det kom så plötsligt att jag inte hann reflektera över vad som egentligen hände. Dagen efter jobbade jag på som vanligt, kunde inte gå hemma med mina egna tankar utan det gick lättare att vara på ett neutralt ställe där inget påminde mig om min älskade hund. Har nu jobbat konstant och blir ledig först efter fredagen och då lär väl allt komma på en gång.

De på jobbet som vetat om vad som har hänt har de sista dagarna sagt att jag ser ut att må bättre nu, jag ler och säger att ja lite lättare är det, men det är ju inte hela sanningen eller hur? Det är inte lättare alls, så fort jag inte har fullt upp i huvudet dyker alla minnen av Dixie upp och det gör verkligen ont i hela kroppen. Att jobba så mycket som jag gjort hittills har hjälpt mig att hålla undan känslorna och jag har bara malt på och haft en autopilot på, inte tänkt bara låtsats som att verkligheten inte finns. På luncherna har jag suttit med en bok, på en vecka har jag nu läst ut tre stycken, bara för att hålla tankarna på avstånd.

På utsidan ser jag glad ut och det är det skenet jag vill ge just nu, att jag klarar detta, att det kommer bli bra. Men så känns det inte alls nu, insidan är kaos och jag vill bara skrika. Dixie förtjänade att leva många fler år.

Många förstår inte hur man kan bli så ledsen över ett djur, men jag i min tur förstår inte dem. Djur är det ärligaste vi har, de ljuger inte och de berättar vad de vill och vad de känner, sedan om människan är kapabel att lyssna eller inte är en annan sak.

Näst sista passet innan ledighet imorgon, jag stänger av känslorna, tar min ömma hals och mina rödgråtna ögon och hoppas på en drömlös natt, och det jag verkligen hoppas på är ett liv efter detta, där Dixie och alla andra vi mist lever och mår bra, just nu är det vad jag behöver tro på, att det inte tar slut när man dör.

Imorgon sitter jag och ler, på jobbet är det ett ärligt leende, jag kan vara glad på riktigt när inte saknaden blir för stor.

Älskade Dixie, måste det göra så ont <3