Just nu känns det så...

Jag skulle verkligen vilja göra något nu som för oss närmare, det är du i ena sidan av huset och jag i andra. Inget bråk eller så, vi har bara delat på oss....

Känns verkligen inte okej egentligen att skriva sånt personligt här, men när ingen  lyssnar, när ingen vill förstå, så måste jag få det ur mig på nåt sätt..

Jag hatar verkligen att sitta här inne dag ut och dag in när det känns som vi inte känner varandra, eller ens bor tillsammans. Vi träffas typ bara när det är middagsdags.

Det känns så frustrerande, jag vill ha ett "vi" och ingenting annat.. Varför kan vi inte vara normala, skita i datorn som jag tycker är anledningen till att allt blir förstört, gå ut och göra nåt, en promenad på 15 min bara vi två skulle göra mig så lycklig just  nu.

Jaja, kanske kan jag hoppas det blir bättre när vi får jobb, så vi har medel för att roa oss, då kanske det blir omvärderingar.

För det är inte kul att göra det själv...

Nåja, till typ er två som orkar läsa detta ber jag om ursäkt, det är inte min mening att låta gnällig och låta mina personliga problem gå ut över denna blogg, men jag vill bara få ur mig det, och kanske få mod att säga samma sak till den det berör...

Annat som har hänt är att jag börjat skriva på en bok, som jag förhoppningsvis kommer att fullfölja oxå. Det är väl det enda positiva jag kan komma på som har hänt på ett tag nu...

Jaja tillbaka till ensamheten, nu ska jag ut i mörkret och gå på en promenad själv, konstigt nog känner jag mig mindre ensam när jag faktiskt är ensam än när jag inte är det. Kan ju kanske vara därför jag inte vill låta någon komma nära.. Det är svårare att bli besviken om man inte har något som kan göra en besviken...

Byes..