Just som rubriken säger så läste jag om att "forskare" kommit fram till att hypnos är effektivt mot IBS. Runt 40% av patienterna i testgruppen ansåg att de hade blivit bättre.

Den som hypnotiserar gör en "tarminriktad hypnos", och tydligen efter ett tag ska patienten lära sig att hypnotisera sig själv genom att låtsas att magen är en flod, som antingen går snabbt, långsamt eller står still... Om det fungerade så var det ändå något som inte fungerade så bra i längden, vissa hade tur och det fungerade i över 7 år.

Precis innan jag läste detta skulle jag borsta tänderna, men påväg in i badrummet fick jag en sådan kramp i magen att jag fick lägga mig på golvet och bara andas... Skulle detta med hypnos fungera, och det fungerar att tänka bort smärtan så skriver jag gärna upp mig som försökskanin, men jag är dock ganska skeptisk. Det beror nog på hur mycket man verkligen tror på att det ska fungera också.

Boven till mitt katastrofala magont idag var en liten laktosfri risifrutti. Det har jag levt på till frukost hur länge som helst nu för det var bland det enda jag kunde äta och som tillät mig att gå till jobbet och kunna dölja min smärta, men idag fungerade det inte alls. 

Jag tror jag ska ta och gå ut och gå en stund nu, motion är faktiskt något som fungerar bra, när jag har som ondast så blir jag rastlös för att smärtan inte försvinner och om jag går ut och går då med bra musik i lurarna är det som lite terapi (kanske min egen form av hypnos, glad musik=allt är bra).

Ha det bra :)

Senaste tiden har jag haft väldiga problem med min mage, det har inte spelat någon roll vad jag ätit.

Den värsta tiden på dygnet är morgonen. Jag har växt upp med minst ett glas mjölk/oboy på  morgonen, men sedan jag blev laktosintolerant så har jag druckit mer juice (även om jag egentligen inte ska dricka det heller pga IBS).

 Men nu har jag börjat igen och det gick väl hyffsat (laktosfritt ofc). Tills jag stötte på havrefras och oboy. Av havrefrasen får jag feber och sår i  halsen, och idag tog jag ett glas oboy till min fjuttiga macka och trodde döden var nära, röd i ansiktet, feber igen och magkramp utan dess like... Jag som börjat bli van att alltid gå och ha småont i magen/huvud tyckte detta var outhärdligt det gick inte att dölja smärtan.

Dennis far behövde då just idag kakel från Bauhaus och jag fick genomlida bilfärden ner till Birsta på denna gropiga skitväg. Väl framme fick jag flera gånger be Dennis att inte gå så fort ( och det kan jag säga, händer inte ofta)....

Hem igen, dog i soffan. Kämpade i mig vatten... Och nu vid halv ett börjar värken lägga sig... Det hindrar ju dock inte magen att svälla upp  .

Det är så tröttsamt att ha ont, ingenting blir kul. Det kan börja med att magen krånglar, sedan spänner jag mig väl för jag vet att det gör ont eller så är det något annat men nästan alltid när jag får "superont" så kommer huvudvärken som gör att jag ser blixtar och blir "tom" i huvudet... Och att ta värktabletter för att lindra det gör magen ännu sämre även om jag äter tabletter som ska hjälpa..

Vad jag önskar mig mest av allt är bara en enda dag då jag får äta vad jag vill, hur mycket jag vill och behålla maten utan smärta, om det inte är för mycket begärt?

Jag är livrädd för att gå ut och inte veta om jag ska få ont eller inte, måste analysera sönder menyerna, vilket skapar stress, och stressen bidrar till ännu mer problem vilket gör allt till en ond cirkel, vilket gör att jag stannar hemma ist för att ha kul. Tyvärr har det gjort att jag tappat kontakt med folk jag skulle vilja umgås mer med och de underbara vänner som kommer hit och hälsar på hittar jag nästan aldrig på något med utanför hemmet, med rädsla för att bli så sjuk som jag kände mig idag..

Nåja slut på mitt gnällande, se det ljusa i det hela, jag kommer aldrig att äta ihjäl mig, jag är inte dyr i drift och det är väldigt enkelt att få mig lycklig, gör bara en maträtt som jag inte får så jätteont av  .

Ett avsnitt av supernatural nu och sedan sova och hoppas på fint promenadväder imorgon <3

Idag hade mamma en "lektion" i den ädla konsten att göra pannkakor med min bror Hans-Erik. Goda blev de :)

Dennis är på rollspel så jag passar på att städa lite och tvätta klädhögen som har legat och skrattat åt mig i tvättstugan länge nog nu.. Tog även och lagade några par byxot till Dennis och även mina jobbyxor fick sig en omgång.

Bokade som sagt tid för min nya tatuering den 1 maj. Det blir ett radband med en frisörsax ist för kors.

Ska in om någon vecka och prata lite mer med tatueraren så vi är helt på samma sida eftersom jag inte hade någon bild eller något sånt att visa hur jag ville ha den, jag vill gärna höra hur han tänkt och ta med några bilder kanske och se vad han tycker, jag är inte helt säker på vilken sorts radband jag vill ha om det ska vara ett "riktigt" med tio små kulor och en stor (tio ave Maria på en fader vår) trots att jag absolut inte är religiös av mig.

  ungefär som denna.

 Eller om jag ska ha lite mer likt denna:

  För jag har ju inte så tjocka vader så jag vet inte hur bra det skulle få plats med tio små och en stor och så vidare.

Jaja det är ett tag kvar så jag behöver inte ha panik nu :)

Yes nu kan jag snart inte vänta längre, vill så gärna tatuera mig igen... Ska träna idag sedan ska vi åka in till stan och då ska jag springa in på tatueringsmaskinen och hoppas att de har öppet. Med min tur så har de väl stängt haha.

Denna gång ska det bli ett radband runt foten, men istället för ett kors så ska det bli en liten frisörsax, förklaringen till det är att under mina tre gymnasieår var det mycket som förändrades, jag blev sjuk, träffade Dennis och flyttade ihop med honom, gjorde illa foten och även fler saker. Som sagt det var mycket som hände men jag visste att iaf i tre år så skulle skolan vara en fast punkt som jag kunde lita på att den inte skulle försvinna, när min mage gjorde som ondast så fick jag tänka på betygen och pallra mig till skolan ändå..

Och nu är den tiden över, och längst inne var jag väl lite orolig för hur saker skulle gå sedan, skulle jag få ett jobb som något annat när jag var utbildad till frisör?  Men även om jag nu jobbar som något annat så hjälper frisöryrket mig mycket fortfarande. Jag hittade lite av mig själv där på skolan. Jag kom in som en skitblyg tjej, gick ut lite starkare, det jag är mest stolt över är att jag övervann min telefonrädsla (iaf när det ringde på salongen) jag  gillar fortfarande inte att ringa till folk, utan helst att de ringer först.

Nåja nu är det iaf sportlov, har börjat gå ut och gå en timme per dag, väldigt skönt faktiskt. Ska kanske åka upp till Övik i veckan, jag är inte säker och så ska jag städa hos morfar.

Jaja ha ett toppen lov ni som får ha det :)

Jag trodde att jag hade haft mitt sista sportlov förra året men jag fick visst ett i år med  . Jobbat hela veckan, dubbla skift frukost+ lunch. Så det är lite skönt med ledighet, men jag ska inte klaga det är kul på jobbet. Men nu är det iaf en vecka ledigt, ska ta och höra av mig till morfar, skulle gjort det tidigare men jag har varit så sjukt trött när jag kommit hem att jag knappt vetat vad jag heter.

Har även försökt nå min kära granne för lite hårfix (som jag oxå skulle ringa tidigare) men ingen lycka ännu.

Planer för veckan hmm.. Jag ska ta och pallra mig till en tatueringsstudio och kanske göra min efterlängtade tatuering nummer 2, åka till Övik och hälsa på alla där, och sedan ska jag hjälpa till lite på jobbet med att flytta saker till Annelies nya kontor.

Sedan är jag så sjukt sugen på att gå ut, dansa lite och umgås med vänner. Känner att jag inte varit så tillgänglig som jag velat denna vecka, och skulle vilja slappna av och bara ha lite kul!!

Nej nu ska jag ta och stänga av här, bädda ner mig och ta en rejäl sovmorgon imorgon  

Om ingen ringer och väcker mig som vanligt, det slår aldrig fel när jag som mest vill sova.. Kanske slå av telefonen?? Nä det är ju så mycket jag missar då    

Det känns som det kommer att bli en toppenvecka :)

I helgen tog jag och städade hela huset, att det kan vara så "kul" eller ja kanske mer rogivande att städa, det är så skönt när man ser resultatet. Sedan gjorde jag jättegoda kakor med konserverad mjölk som man kokar så blir det typ kolasås    Utöver det så gjorde jag lite misslyckade alla  hjärtans dags muffins, skitfina bara sekunder innan jag satte in dem i ugnen och när jag tog ut dem så hade hjärtat jag gjorde på toppen runnit ut till en hög, och även en sockerkaka i regnbågens färger blev det   .

Har varit hus/katt och bilvakt i helgen och det har gått som smort, idag får jag rå om min Dixie, som ligger o sover i soffan   

Skulle in på jobbet idag och fixa ett litet krux med lönepappret, det slutade med att jag stod och klippte min chef   Det gick ju som tur var riktigt bra!

Nej nu ska GosDixie få lite mat och så ska vi gå på en liten promenad sedan

HEJHEJ!

Fick ett ryck igår och ville ha några andra örhängen än mina ringar, så efter en stunds letande, kokande och rengörande så bytte jag till 6 st som jag köpte på glitter för längesedan (tre i varje öra = sex st  )

Efter några timmar känner jag att det kliar lite, men tänker att det är ingen fara då mina öron är ganska känsliga då man håller på mkt med dem, och att det tar en stund för dem att vänja sig vid några andra örhängen med lite annan storlek.

Idag, känner att det svider lite, känner att jag ska hålla ut för efter ett tag brukar det ge sig o bli bra...

Efter jag klippt grannen känner jag att det pulserar i öronsnibbarna, bestämmer mig för att ta ut dem och ha mina vanliga tråkiga ringar..

Happ, huden följer med, örhängena har typ ärgat av sig, sår och vätska, uppsvällt och hemskt. Tvättade rent och lät det vila, det kommer bara mer och mer vätska (inget var) tänkte byta till några örhängen i guld som jag vet att jag kan ha.. Men icke det gör bara för ont, så nu tror jag nästan att jag ska låta skiten växa igen, skitsvårt för jag älskar att ha örhängen men efter så många år med bara krångel kanske det är bäst att låta det växa ihop och sedan gå till en riktig piercare ist för att ta hål med pistol.

 Min navelpiercing (som alla vuxna omkring mig sa att den skulle bli infekterad och skitsvår att hålla ren???) den har jag haft problem med en gång, men det var för att jag rengjorde för mkt, och nu är den hur fin som helst, kan byta smycken utan att något händer, men så fort jag byter örhängen så får jag problem... Kul att föräldrar låter sina barn ta hål med pistol nu när jag vet att det kan bli så dåligt, men jag förstår dem samtidigt.  Det är läskigare med en nål, och det går fortare med pistol. Men om man tänker på hälsan och kvalitén så borde man då ist vänta på att barnet är tillräckligt moget för att ta hål med kanyl.

Jaja det är ju sånt man lär sig i efterhand, så adjö mina älskade små hål, nu ska ni få vila i frid. Syns snart igen och då ska det inte bli lika mkt krångel :)

  Idag var den jobbigaste dagen på länge, Fannie fick somna in för alltid. Jag visste det igår men det kändes så långt borta att jag inte visste hur jag skulle reagera, det kändes så overkligt.

Att ett älskat husdjur som har levt med oss i 11 år och som jag växt upp med ska försvinna.Jag trodde det var ett skämt, att mamma och pappa skulle komma tillbaka med henne att hon bara behövde äta lite medicin och leva flera år till...

Älskade änglahund, dit du kommer finns det oändligt med toarullar, popcorn och  morötter. Du kommer få träffa momma, Tacha, Kalle, Norpan, Tusse och alla vänner som du stött på i livet.  Jag kommer aldrig att glömma dig!

Jag minns varje gång du var sådär extra glad att se en, då du viftade så hårt på svansen att hela du skakade, då du drog upp överläppen och gav mig världens flin. Samma gjorde du när jag och Dennis var hundvakt, Denis låg och sov och du gick fram och smilade åt honom, gosse vad rädd han blev..

Du är den enda hund jag har träffat som ler. Och idag när jag kom ner fick jag ett sånt snett leende, det kändes bättre då. Det var som att du visste och ville att jag skulle veta att det var okej, att du skulle fortsätta din resa men bara inte just här. Du var så lugn att jag inte kunde gråta, det kändes inte som att detta var farväl.

Klockan två skulle det ske och när jag såg på klockan och såg att den var halv tre så brast det.

Det enda jag kunde göra var att sitta och titta ut, eller titta på de kort jag tog på dig innan du skulle fara iväg.

Det är så fruktansvärt jobbigt, men det var nog bäst för dig, du mådde inte bra på slutet det vet jag, och jag är glad att du slipper lida. Men det är så tomt, aldrig mer gå med den tjuriga hunden som inte vill gå längre än till Arklo om inte pappa är med, ingen som sitter och gnäller och morrar när jag äter popcorn.

Tack för alla år jag fick med dig, vi syns snart igen <3