Jag har alltid haft livliga drömmar, de knäppa som jag kommer ihåg skriver jag upp ifall jag någon gång skulle vilja utveckla dem till typ en novell eller roman.

Sedan är det de drömmar som kommit allt oftare, drömmarna om de som lämnat oss..

I flera år har jag drömt att en eller flera gånger har vi åkt till min mormors (Momma<3) hus för att titta till hus och trädgård. När vi går in i huset möts vi av doften av nybakade kakor, och Momma står där och klagar på att vi är sena.

Jag börjar alltid gråta i drömmen för jag blir så förtvivlad för jag vet att hon är död men samtidigt så otroligt glad att jag får prata med henne nu när jag växt upp. Det är så mycket jag vill säga till henne men jag hinner inte prata om allt för det händer så mycket omkring oss, eftersom flera ur min familj också är där så vill de ju också prata med henne. Men Momma har inte tid med allt för hon kommer bara tillbaka några timmar om året och hon vill laga mat och hänga upp nya gardiner. 

Allt går så fort och så plötsligt så löses hon upp och försvinner i vinden. Sedan går vi hem och väntar på att hon ska komma nästa år..

Jag förstår inte riktigt vad denna drömmen betyder, jag har haft den så många gånger. Alltid kommer vi hem till henne, men varje gång pratar vi om saker som hänt nyss, jag berättar hur jag mår och vad jag gör och jag ber om råd. Momma svarar alltid kryptiskt men menar att jag vet bäst vad jag själv vill. Vill mitt undermedvetna säga mig något om vad jag ska göra åt mina problem, men tar form som min mormor så att jag ska lyssna?  

Hur hemskt jag än tycker att det är att vi inte fått den tiden jag önskat vi skulle så är det skönt att få prata med henne igen, även om det så bara är i min dröm. Jag som inte tror att detta är vårat enda liv hoppas på nåt sätt att detta kanske är vårat sätt att kommunicera.

I förrgår trodde jag att det var dags för denna dröm igen, denna gången var det jul.. Men vi for aldrig iväg utan istället hörde jag skall utanför huset (var nere hos mamma och pappa) och jag tittar ut och där är min älskade lilla Dixie och hon väntar på att jag ska komma ut.

Vi sitter ute på bron i världens snöstorm, jag håller på att frysa ihjäl men jag vägrar gå in för jag har min hund i famnen och jag kan inte släppa henne. Jag pratar med henne och hon lyssnar, jag kramar henne så hårt och jag kan verkligen känna hennes päls. Jag känner snön mor ansiktet, det blir blötare och blötare och tillslut vaknar jag av att kudden är dyngsur av tårar. 

Gråter nu med bara av att skriva detta, är så svårt att beskriva hur detta kändes, jag saknar Dixie och Momma så fruktansvärt mycket jag önskar verkligen att de var här nu..

Alla tårar ger mig huvudvärk, men jag var tvungen att få skriva av mig, så mycket som pågår i mitt huvud nu, saker som jag inte förstår. Att få "besök" av de som jag litar på mest kändes på nåt sätt som att det hjälpte och jag kan fokusera på andra saker...

Nej nu ska jag ta och krama Mysan och gå och lägga mig, ska jobba på Coop imorgon så måste försöka att inte se så gråtig ut.

Godnatt  <3