Idag var den jobbigaste dagen på länge, Fannie fick somna in för alltid. Jag visste det igår men det kändes så långt borta att jag inte visste hur jag skulle reagera, det kändes så overkligt.

Att ett älskat husdjur som har levt med oss i 11 år och som jag växt upp med ska försvinna.Jag trodde det var ett skämt, att mamma och pappa skulle komma tillbaka med henne att hon bara behövde äta lite medicin och leva flera år till...

Älskade änglahund, dit du kommer finns det oändligt med toarullar, popcorn och  morötter. Du kommer få träffa momma, Tacha, Kalle, Norpan, Tusse och alla vänner som du stött på i livet.  Jag kommer aldrig att glömma dig!

Jag minns varje gång du var sådär extra glad att se en, då du viftade så hårt på svansen att hela du skakade, då du drog upp överläppen och gav mig världens flin. Samma gjorde du när jag och Dennis var hundvakt, Denis låg och sov och du gick fram och smilade åt honom, gosse vad rädd han blev..

Du är den enda hund jag har träffat som ler. Och idag när jag kom ner fick jag ett sånt snett leende, det kändes bättre då. Det var som att du visste och ville att jag skulle veta att det var okej, att du skulle fortsätta din resa men bara inte just här. Du var så lugn att jag inte kunde gråta, det kändes inte som att detta var farväl.

Klockan två skulle det ske och när jag såg på klockan och såg att den var halv tre så brast det.

Det enda jag kunde göra var att sitta och titta ut, eller titta på de kort jag tog på dig innan du skulle fara iväg.

Det är så fruktansvärt jobbigt, men det var nog bäst för dig, du mådde inte bra på slutet det vet jag, och jag är glad att du slipper lida. Men det är så tomt, aldrig mer gå med den tjuriga hunden som inte vill gå längre än till Arklo om inte pappa är med, ingen som sitter och gnäller och morrar när jag äter popcorn.

Tack för alla år jag fick med dig, vi syns snart igen <3